Ålands radion håller ju en vecka på med reportage kring ofrivillig barnlöshet som jag skrev om i tidigare inlägg.
Fast jag har ett barn nu och är gravid igen med vårt andra barn så känner jag ibland känslorna jag hade innan vi fick Ebba.
Och i dag då jag lyssnade på Teresa och deras historia kring barnlöshet kände jag sååå igen mig.

Ni kan lyssna på intervjun HÄR

Har suttit och funderat på detta...

Då jag och Ove kämpade på som bäst, att få en liten bebis som ville stanna hos oss, kände jag ett sorts utanförskap.
Det kändes ofta som att vi inte passade in någonstanns och det kändes som att vår bekantskap tyckte likadant.
Fast jag vet innerst inne att dom inte gjorde det, men de var en känsla.

Jag passade inte in någonstanns.
Jag kunde inte festa... var ofta gravid. Trots att jag ofta ville ta en ordentlig fylla så kunde jag inte.
Bortförklarade det ofta med jobb och annat.
Jag förlorade mycket denna period i livet. Vilket känns lite ledsamt.
Men tillika är jag sååå glad att vi inte gav upp.

Men känslan av att inte passa in någonstanns....
Jag hade/har många vänner tack och lov som följt oss på resan och dom flesta hänger fortfarande kvar, oavsett om dom har eller inte har barn. Vilket jag uppskattar oerhört.

Idag känner jag mig inte utanför längre....

Jag vet inte vart jag ville komma med detta...

Men Puss på er mina vänner.

Vårt lilla troll/älskling/mirakel

Jag märker att jag får mycket frågor kring HUR,VAR och VILKEN hjälp fick vi då vi hade våra missfall.
Därför känner jag att jag nog ska skriva ett helt inlägg kring detta.

Det är så här...
Ett missfall är helt normalt. Dock väldigt ledsamt och psykiskt påfrestande.
Men chansen att det blir flera missfall är mindre.
Om man fått 3 missfall är man berättigad utredning.
Om man orkar rent psykiskt ska man köra på, för dom flesta KAN det vara lättare att bli gravid efter ett missfall, då hormonerna efter en graviditet fortfarande spökar.

Utredningen görs på en gynekologisk mottagning.
I Sverige finns det ju flera, så där antar jag att man söker sig till gyn. mottagningen som är i ens län.
På Åland har vi bara en mottagning :-)

Där börjar dom utredningen med en vanlig gyn. undersökning VUL (vaginalt ultraljud).
Där kollar dom efter att din livmoder ser bra ut, inga skiljeväggar, cystor och dylikt.
Man går även igenom din och din mans bakgrunds historia.
Man får remiss på blodprover som skall tas.
Därav kromosom prover (ifall det är kromosom fel på fostret som gör att det ej vill stanna).
Jag begärde även att det skulle ta ett prov där man kan se om man visar positivt på autoimmuna antikroppar.
Har man positivt på autoimmuna proverna kan man ha större risk för missfall.

Sen fick vi även remiss för spermaprov.
En laparoskopi (titthålsoperation) gjordes på mig.
Man gjorde även en livmoderspolning.

Efter första besöket fick jag Progesteon tabletter utskrivna.
Dom flesta får dessa tabletter direkt, i.o.m. att dom ej är skadliga.
Dom hjälper till gulkroppen med östrogen tillskott. DVS. fostrets närings kedja till v. 9.

Efter ytterligare nått missfall fick jag utskrivet ASA   (blodförtunnande).
Det går mycket studier kring just ASA´s hjälp kring missfall.
Man tror att många tidiga missfall kan ha med microblodproppar att göra och då skulle ASA minska risken för det.

Efter ytterligare missfall kom jag själv med förslaget att testa kortison.
Det pågår även om detta mycket studier, kring missfall och kortison.

Det var efter kortisonet som vi lyckades.
(Dock vet jag inte om det var det eller om det var att jag bytt jobb (från 3 skift till kontors tider), att huset var färdig byggt och vi kunde flytta in efter att ha byggt och kämpat på i 1½ år.)
Men det gick vägen iallafall.

Dessa mediciner tog jag alltså då jag var gravid med Ebba:

Progresteron 400 mg
Disperin (ASA) 100 mg
Prednisolon 10 mg

Medicinerna började jag ta från och med ägglossningen fram till eventuellt plus på stickan.
Då jag fick plus på stickan fortsatte jag med med. progesteronet fram till v. 12 tror jag det var.
Disperiner till v. 24 cirka och Prednisolonet v. 20 med sakta nedtrappning.

Man skall också ta vitaminer med folsyra i.
Finns speciella för dom som planerar bli gravida eller är gravida.
Dom ska man helst äta 3 månader innan planerad graviditet.
Dessa minskar risken att fostret får ryggmärgsbrock.

OBS!!!!
Min informationen kan vara fel och detta är inget ni ska följa utan bara en vägledning för erat läkarbesök på gyn.
Så ni vet vad ni lite kan fråga om och vad det finns för mediciner att tillgå.
Tyvärr ska man själv ofta komma med lite förslag och veta lite.
Läkare har tyvärr väldigt dålig erfarenhet av just missfall, känns som dom inte läst på alls :-(

FRÅGOR PÅ DETTA???

Kunde inte sagt det bättre själv så jag citerar ANNA
Samma tankar.... samma känslor...

"Idag är en stor dag, en milstolpe i mina ögon. Idag och kommande år kommer den sista lördagen varje maj att tillägnas de ofrivilligt barnlösa, ett fantastiskt initiativ av Wilda Mathilda. Jag har funderat en del på vad jag vill skriva här idag, vill att det ska ha en mening. Min historia finns redan nedskriven, det som däremot känns viktigt att lyfta fram är vad ofrivillig barnlöshet betyder för mig.

Det första jag tänker på är ordet kaos, de tvära kasten mellan himmel och helvete. Allt det hopp och den längtan som på en tiondels sekund kan innebära båda magi eller katastrof. Den totala lyckan när det efterlängtade + träder fram, det totala svarta hålet när blodet kommer. Rädslan som kryper under huden, det sociala livet som tar stryk och tankar så förbjudna att man inte ens vill kännas vid dem själv. Någon sa att ofrivillig barnlöshet handlar om att inte själv kunna bestämma det antal barn man vill ha, jag tyckte det var att slå huvudet på spiken. Jag trodde ärligt talat inte att vi skulle bli föräldrar, vilket i sig är ett mirakel vi är evigt tacksamma för, men att överhuvudtaget snudda vid tanken på ett framtida syskon finns inte i vår värld. Kanske hade vi varit nöjda med ett barn om vi inte haft problem, men efter de besked vi fått kommer vi aldrig få veta eftersom det inte är något vi överhuvudtaget styr över själva.

Det positiva som ofrivillig barnlöshet inneburit för oss (ja, det har faktiskt inneburit något bra i förlängningen) är att vi är lyckliga även om inte allt är perfekt, att vi aldrig tar något för givet längre och att vi bär på en stor portion ödmjukhet för livet. För om det gjort något så är det att ruska om oss i grunden som människor, vi har knutit band som få par gör och kommit närmare varandra än vi trodde var möjligt. Jag avslutar det här inlägget med att lägga ut samma text som jag gjort på FB, jag önskar att jag hade förmågan att ge alla det de så innerligt vill ha och det som borde vara det mest självklara i världen: ett barn."
(Taget från http://mijaqi.blogspot.com/ )

♥Mitt och Ove´s mirakel ♥


Länkar till våran historia

♥