Bättre...
Efter min dåliga dag i måndags har jag nu lyckas ha 2 rätt bra dagar.
Är nog rätt mör i kroppen, men de går bra.
Har bara 7 dagar kvar att jobba nu!
Känns underbart, spännande och lite tråkigt.
Jag ha trivts jätte bra i hemsjukvården och med kollegerna, kommer sakna dom så.
Kommer även att sakna "mina" gummor och gubbar :-(
Men nu ska jag tänka på mig själv för en månad åtminnstone.
Jag känner att ju närmare Bebis vi kommer, förändras tankarna.
Från att tidigre varit väldigt nyfiken på om det är pojke eller flicka, tänker jag aldrig på det nu för tiden.
Tänker endast på hur de kommer bli med en bebis, kommer den va frisk, hur fungerar vi som mamma och pappa, vem kommer h*n likna på osv.
Även väldigt jobbiga tankar har börjat komma som att det skulle hända Bebis nått :-(
Livrädd att förlora den lilla. Tänk om den dör i magen eller förlossningen!?
Min dåliga dag i måndags slutade i katastrof.
Råkade hamna in på en blogg där en tjej och hennes kille just fått reda på att deras lilla bebis i magen, 38 veckor gammal hade dött.
Jag blev helt förstörd och lipade genom hela kvällen.
Det är bättre nu, men rädslan är enorm att vi skulle drabbas av något liknande.
Det är ju ens värsta mardröm.
Tänk att måsta åka hem till alla bebis grejjer och veta att bebis som man väntat så länge på, nu är borta.
Kan man tro på livet igen efter det?
Jag sa åt Ove att OM de skulle hända oss så måste någon åka och ta bort ALLT, skulle inte vilja ha ett spår kvar.
Men nu ska jag inte tänka så!!!!!
Jag är verkligen glad att Bebis är en aktiv bebis så att jag slipper vara så orolig hela tiden.
Sen e de jätte skönt att BM besöken nu är väldigt täta och att jag har sista UL:et kvar som är om 2 veckor.
Jag hoppas jag kommer kunna njuta och slappna av tiden som är kvar nu, för jag älskar att va gravid och vill inte ångra att jag "oroat bort den".
Tänker någon annan så här???
Nu till något annat...
Dom här kläderna kunde Ove bara inte motstå, dom sku vi ha.
Så gulliga, mössa och body från Lundemyr.
Nu äntligen är vi klara med grundarbetet i badrummet.
Kan säga att det inte är lätt nu mera, med att göra badrum efter konstens alla regler.
Men nu ska de va rätt.
Extra golvbalkar, dubbelgips + gjutning så att golvet är totalt stumt till att börjas med.
Därefter primer och ångspärr.
Lipens foliesystem på golvet och i våtutrymmen som duschen och en bit utanför.
På resterande ytor gummimassa.
Nu är det då dags att börja kakla. 
Nu blir de nog soffan med benen i högläge.
Ove springer omkring som en galning och skruvar och grejjar, ingen aning va han pysslar med
:-D
♥Kram på er♥
Usch :-( Kunde inte låta bli...
Tårarna rinner
Hur kan världen va så grym?
Nu ska jag ta bort bloggen så jag inte kan gå in mera, blir bara orolig för vår bebis.
http://vivillockshabarn.blogspot.com/
Vila i frid lila Embi
Usch för dom tankarna.. Hoppas du kan slå dom ifrån dig och kan njuta resten av tiden (så gott det går alla fall).
Ta hand om dig/er nu!
Låt bli dom där bloggarna... man oroar sig ändå. Jag har PRECIS samma jävla tankar, ju längr tiden går och veckorna ökar, desto räddare blir jag.
Men men.
Vi hörs, kram!!
Oj vad fina kläder. Läs bara glada bloggar du.
Är ju ofta ledig på dagarna börjar ofta 16 så nog ska vi nog kunna hitta en dag som passar
Jag var jätteorolig precis i början och precis i slutet av graviditeten - att det skulle försvinna eller hända nåt. Man kan nog inte föreställa sig hur det är att tappa ett barn om man inte gått igenom det och jag hoppas jag aldrig får den erfarenheten!
Det som är en mera rolig föreställning som man inte heller kunde förespå är hur det är att vara förälder - men den kärlek man känner till sitt barn trodde jag knappt var möjlig och värd varenda orolig minut.
Det går nog bra för er och Nick får en kompis lagom tills vi flyttar in i grannhuset!
Ja, det hör till att oroa sig, men jättejobbigt kan det vara. Man känner sig så hjälplös också på något vis med stor bebis i magen som man inte kan se hur den mår heller. Ja, sluta oroa dig nu o tänk på vilken fantastisk tid ni har framför er istället!
He he, de låter som mig innan jag gick på mammaledigt de där. Nu saknar jag sällan, mycket sällan jobbet (typ aldrig, ha ha). Jag vill va hemma med mina barn så länge jag får. De är bara små en gång och det är den bästa tiden i mitt liv!
Sköt om dig nu sista tiden. Massa kramar till dig!
det utan namn va ju jag....
Jag oroade mig också för att bebisen skulle vara sjuk när jag var gravid, i synnerhet som jag åt väldigt starka mediciner för att stävja illamåendet. Dock har jag tyckt det allra jobbigaste har varit oron för spädbarnsdöd. Det hade jag riktigt dille på ett par månader efter att Ebba hade fötts, måste kolla henne hela tiden när hon sov och hade liksom hjärtat i halsgropen varje gång "tänk om hon är död nu". Det gick över när perioden med störst risk för spädbarnsdöd var slut, som tur var. Vad jag vill förmedla med den historien är att jag tror att det är normalt att vara rädd och oroa sig. Det verkar tillhöra graviditeten och att få barn att oroa sig, jag tror det är oundvikligt. Det är ju så enormt stort att få barn, den kärleken är inte likt någonting annat. Och visst kan man förlora sitt barn, risken finns. Som tur är händer det sällan och det är väl den tanken man måste försöka tänka för att hålla lugnet. Att försöka undvika bloggarna med innehåll som skrämmer upp dig är nog också klokt. Lättare sagt än gjort, jag vet, för visst har man liksom som ett sug efter att läsa om allt det där hemska också?!
Ta hand om dig, Cindy! Snart har du din bebis här!
Jag oroar mig fortfarande för att det ska hända barnen ngt:( Är hemskt jobbigt och gjort precis som du då ja var gravid. In o läste på alla bloggar, tårarna rann som ösregnet.... Usch! Är nog många som gör så, hör liksom till på nåt sätt. Men nu ska du bara njuta o vara glad, bebis eran mår bra o snart har ni h*n hos er! En kram till dig
Jag är likadan. Läser bloggar om föräldrar som förlorat sitt/sina barn (oftast sent på kvällen) och det slutar alltid med att jag lipar och måste sätta mig hos Gabriel och beundra honom där han sover. Försöker att hålla mig borta ifrån att läsa sånt då det bara gör mig ledsen. Men man brukar ju säga att ha barn är som att ha sitt hjärta springandes utanför kroppen, och det stämmer så väl, man slutar nog aldrig oroa sig helt. Men man får helt enkelt tygla den!
Saknar er och jag hoppas vi ska kunna ta oss ner kort efter er lilla är född! :-)
