De gör ont!
Hur klarar man sorgen, smärtan efter ett missfall?
Att få ett missfall gör ont, f-n va ont de gör.
Direkt man får ett plus på stickan börjar känslostormen...speciellt för oss tjejer!
Man blir lycklig, orolig och framförallt så börjar man drömma och planera.
Iallafall Jag!
Första missfallet, andra och tredje var tyngst.
Varför?
Jo, jag kollade direkt när bebis skulle komma, dvs. beräknad förlossning.
Jag började direkt drömma om vilken vagn jag ville ha, hur bebis kanske såg ut, började längta efter en växande mage och framför allt längtan efter att känna av bebisen inne i magen.
Då första missfallet uppenbarade sig, tänkte vi väl att det va helt normalt, trots smärtan inombords.
Men snabbt kom man upp igen och att få ett nytt plus på stickan hjälpte till.
Blev gravid med bara en mens i mellan oftast.
Andra missfallet var väldigt smärtsamt de också. IGEN!!! Hur kan de va möjligt?
Började läsa på och fundera om vi månne var ett par som skulle drabbas av upprepade missfall!?
Efter det tredje missfallet var jag säker, vi är en av dom.
Dom som skulle gå den långa hårda vägen.
Jag är glad att vi hade lätt för att bli gravida, annars hade nog åren gått ganska snabbt!
Dom andra missfallen klarade jag pga. jag aldrig kollade när BF skulle vara, kollade aldrig på barnsaker dvs. vagnar osv. Jag började aldrig tro. Tro på att det skulle gå vägen.
Det är ju lite sorgligt tillika.
Jag tog nästan missfallen som en sen mens.
Första tiden jag väntade Ebba , väntade jag bara på blödningen :-(
Njöt inte alls, trodde inte för ett ögonblick att de skulle gå vägen!
När vi såg ett pickande hjärta så började jag tro liiiite på att Kanske♥
När vi kommit till v. 16 i graviditen och sett fostret 4 ggr vågade vi berätta och tro på det ännu lite mera :-)
Njöt gjorde jag först efter v. 23 då det fanns en liten chans för fostret att överleva på utsidan.
Hur klarar man sig på vägen....
Prata, prata, prata... gråta gråta gråta...
Jag och Ove har pratat MYCKET.
Det man dock måste ha bakom sig är att sorg är olika för ALLA.
Jag och Ove sörjde olika. Jag tog det tyngst.
Ove hade mest jobbigt med att jag var ledsen.
Ove höll tron min levande.
Tron om att vi skulle få barn på ett eller annat sätt!
Vi har även haft många vänner att prata med.
Jag speciellt, min vänn Annica. Tack ♥
Det har även varit skönt att vänner och familj vetat om.
Man har sluppit lossas att man är glad, då man varit ledsen osv.
Även dom ha följt oss nära på vägen och vi har pratat väldigt mycket.
Linda, Oves syster va väl den första som fick veta och följt oss därefter ♥
Jag har aldrig velat gå till psykolog eller så. Men då har Vi haft ett stort nätverk runt oss.
Har man inte det så måste man nog gå och prata med någon.
Det blev lite flummit det här, men jag hoppas det svarar lite på hur JAG sett på det hela.
Det jag är glad och mest stolt över är att jag ALDRIG slutade vara glad för andras skull.
Jag var aldrig missunnsam mot andras lycka.
Jag tror man lätt kan hamna där tyvärr.
Vill också ge mitt största TACK till min älskling, Dig Ove, för att du orkat kämpa med mig och stöttat mig, när även du haft det jobbigt!
JAG ÄLSKAR DIG SÅ INNERLIGT
♥DU & JAG & EBBA♥
♥
♥
Vad fint du skriver. Jag tycker det är både modigt och jättebra att du berättar vad ni har gått igenom. Kan verkligen förstå att Ebba är ett lite extra stort mirakel för er!
Men Gulle vännen vad du är fin... sitter och lipar, förstås :-)
Vänner finns till för att lyssna och prata och bolla tankar och känslor med!
Det har varit jobbigt att se dig så ledsen, så många ggr... men äntligen äntligen ville lilla Ebba stanna!
Du har varit så stark... vi vet ju hur hispig jag blivit av vår lilla bakgrund som ju hör till den normala statistiken :-) Men du vet... problemen dyker oftast upp hos dem som fixar det bäst, och du är en väldigt stark person. (förstå det rätt, det lät konstigt)
Stor kram på dig!!!
Vilka rörande inlägg... alla som gått igenom det vet vilken enorm sorg och smärta det är att inte få det lilla liv man så hett önskar sej! Vi har nu två små mirakel men vägen dit var inte helt enkel...man tar inget förgivet längre!
Lip, lip, lip......jag e så GLAD för Er skull att d lyckades till slut! Att lilla gull-Ebba är här!!!! Ni e så söta!!! KRAM
Så starkt av dig att under er jobbiga tid kunna glädjas åt andras lycka, det beundrar jag dig för! (Fast jag inte känner dig, halkade in här på bloggen via en annan). Jag har många vänner som kämpat hårt för att få barn och jag har själv gått igenom missfall men har nu två fina barn. Njut av er fina dotter!
Kram från en bloggläsare
Tack för ditt svar! Jag känner så igen mig i mycket av det du skriver. Jag har såklart redan räknat ut ett ungefärligt BF, fantiserat om det är en tjej eller kille, planerat hur livet framöver kommer att se ut. Men samtidigt så tror jag inte riktigt att det kommer att hända... Jag tror det värsta, för då inbillar jag mig att jag inte tar det så hårt ifall det blir missfall. Men jag har heller aldrig varit missunnsam mot andra. Jag har inte velat bli en bitter människa som inte kan glädjas med andra.
Tack så mycket att du delar med dig av din historia! Det betyder otroligt mycket att veta att det inte bara är vi som drabbad av missfall.
Tack själv M. Känns så skönt att mina inlägg ger någon något! Kram till dig hoppas hoppas de lilla livet vill stanna hos er♥
Tack Alla andra också KRAM på er
Kramar! Starkt att berätta om det här Cindy! :)
Oj va du är stark som skriver o berättar om detta!!
Tror det kan hjälpa många!
Alla mina vänner har barn o jag får vääääldigt ofta frågan om när vi ska skaffa.. jag vet ju inte ens om jag/vi kan! Men hoppas innerligt att det går vägen den dagen vi känner att det är dags...
STOR KRAM till dig!!
Tyvärr är missfall nåt man inte pratar så högt om och därför TROR dom flesta att det är så enkelt och komplikationsfritt att bli gravid och att vänta barn. Problem är inget som "hör till" i vår falska glamorösa värld! Med ett antal både tidiga och sena missfall och en mycket komplicerad graviditet så vet man att verkligheten ser annorlunda ut.
Statistiskt sett har dom flesta med 3 barn haft ett missfall men hur ofta hör man om det?
Inget ont som inte för med sig något gott... vi har en erfarenhet och en förståelse som många inte har och jag tror ändå att vi är "vinnarna".
Kram Veronica
Olika falla ödets lott, bra jobbat av Er, ni är starka tillsammans.
Kram på Er <3 <3 <3
Usch vad ni ha gått igenom..Ni har blivit starkare av det, kommit varandra närmare, och nu äntligen fått er lilla skatt! En jag känner fick 2 missfall före de fick en dotter, och hon försökte tänka "sku de inte ha blivit missfall sku jag aldrig ha fått uppleva denna underbara lilla tjej"..låter kanske konstigt, men jag förstår lite hur hon tänker..
Känns enormt orättvist att vissa ska ha så lätt, och vissa så himla svårt! Vet att de inte e logiskt, men får nästans dåligt samvete för hur lätt vi hade.. :/
Menmen, rollerna kan ändra..man ska aldrig va säker! Hoppas de går lätt för er om ni bestämmer er för att skaffa fler!
Kram
Man ska ABSOLUT INTE ha dåligt samvete för att man haft "lätt" att bli gravid. Men jag TROR att om man haft lite svårt att bli gravid eller få barn så uppskattar man det liiiite mera. Jag säger inte att man inte gör det om man har haft "lätt" för att bli gravid, men ja ni förstår säkert hur jag menar. Man är ju bara så tok glad att man är gravid så INGETING ÄR JOBBIGT. Kram
Ojoj Cindy, jag hade ingen aning. Va härligt att Ebba äntligen kom till er!! Det måste va fruktansvärt tungt att få flera missfall. Va starka ni va som orkade fortsätta. Och jätte starkt att du berättar så öppenhjärtat om detta. All lycka till er i framtiden! Vilken sötnos Ebba är :) Kram från Catja och Anton 11 månader
